Åsa Linnea

 

Hade inte tänkt skriva något om förlossningen först, men nu i efterhand inser jag hur snabbt man glömmer så jag skriver ihop en text om förlossningen ändå, för det är verkligen något jag vill minnas. Lite kluven är jag ändå med att dela den, upplever det ändå som en privat upplevelse, samtidigt som jag vet att om jag inte hade haft bloggen hade jag aldrig fått för mig att skriva ner den. 

Spiken var beräknad till den 30 augusti och jag var bergsäker på att gå över tiden, hade inte en enda förvärk veckorna innan.På kvällen den 26 augusti gick jag på toaletten och såg yttepytte lite blod och jag fick panik. Att få panik var jobbigt, den känslan hade jag inte räknat med eftersom jag hade känt mig så lugn och förberedd i veckor. Mattias lugnade mig och vi ringde ett första samtal till förlossningen som sa att allt var som det skulle, troligtvis livmodertappen som börjat lösas upp.

Klockan tio i tio på onsdagskvällen får jag vad jag då tror är första värken. Eller då är det ju vad jag tror är en förvärk. I början kommer dom var 10e minut, och redan från början är dom 50-60s långa. Mattias har fullt upp med att klocka, men värkarna är så svaga att vi kan prata med varandra hela tiden. Typ 'nu börjar den, och nu är den slut'. Klockan tre på natten har värkarna blivit regelbundna och jag har haft 3 värkar inom 10 minuter, som dom sagt att man ska ha innan man ringer in till förlossningen. Dock fortfarande svaga pratvänliga värkar vilket gör att vi är kvar hemma med rådet att försöka sova. Lättare sagt än gjort.

Klockan 12.30 den 28:e augusti, kommer vi in till förlossningen, jag blir undersökt och det konstateras att jag är öppen 4 cm, livmodertappen utplånad och bebisens huvud är långt ner, vilket betyder att förlossningen är igång och vi blir inskrivna. High five på den, vilken lättnad!Vi gör oss hemmastadda i förlossningsrummet, packar upp väskan, lyssnar på P4 radio Stockholm (trafiknyheterna, men hey, vi ska ju ingenstans på ett tag) och känner oss pirriga, nu är det liksom på G! Snart en bebisleverans!

Klockan 16:30 blir värkarna starkare och vi börjar med lustgas (som inte ens var inkopplad i början, fick jag veta efteråt, hehe) och en timme senare är jag öppen 7 cm. Här någonstans blir det helt annan typ av värkar, dom tilltar i styrka och nu bestämmer jag mig för att sätta epidural. Hur gött som helst! Backar flera smärtgrader, tillbaka till natten innan när det var pratnivå på värkarna. Kan slappna av, äta någon smörgås och fylla på med energi. Klockan 18:30 äter Mattias en lysmelk :) haha. (Älskar hans små anteckningar så här i efterhand, vissa knappt läsbara dock). Vi lattjar lite i rummet och har hur kul som helst. Så kul man kan ha i ett förlossningsrum med en epidural satt. 

 

Bebisen ligger fortfarande lite för långt upp för att det ska vara dags för krystarbete, så lite till behöver jag jobba med värkarna. Jag vill ha påfyllning av epiduralen, men tillsammans med barnmorskan kommer vi överens om att inte fylla på utan gå tillbaka till lustgasen. Epiduralen kan bromsa värkarbetet och det är inte så mycket kvar peppar barnmorskan. Klockan 21:30 tar jag en sport gel för att fylla på med energi och det är det sista Mattias har tid att notera i anteckningsboken. Sista fyra timmarna är egentligen bara en dimma till och från. Värkarna är i full gång och det är en envis bebis som ligger lite lite för långt upp för att komma ut. Så sjukt frustrerande känsla att vara så nära, men ändå så långt bort. Fasiken vad jag krigade. Det enda jag kunde tänka på var "hoppas det blir en pojke så han slipper gå igenom en förlossning". Någonstans här får jag bäckenbottenbedövning, tappar hoppet om allting och vill bara åka hem, lägga mig i fosterställning och tycka allmänt jättesynd om mig själv. Jag var helt enkelt klar med att föda barn, långt innan bebisen var färdigfödd.

 

Till slut sätts värkstimulerande dropp, och det har en väldig effekt och efter ett par krystvärkar är världens finaste bebis ute och hamnar på mitt bröst. Det var riktigt kämpigt på slutet, 26 timmar från första värk och 12 timmar från det att vi kom in på förlossningen. Vi var rejält trötta och omtumlade efteråt, det blev ju två nätter utan sömn och dom sista fyra timmarna var ingen lek. Hade verkligen noll komma noll energi kvar mot slutet och kände bara att snaaart måste bebisen ut för jag orkar inte mycket mer. 

 

Jag hade en lite besviken känsla efteråt då jag trodde att jag skulle klara det bättre än vad jag gjorde. Jag var ju så peppad innan och kände mig stark, men någonstans mot slutet tog all energi och kraft slut. Vet att jag grät, men det kom inga tårar. Då tänkte jag att det kanske inte är meningen att man ska gråta när man föder barn, ni vet, kroppens sätt att hantera såna här grejer. Det var verkligen det jobbigaste jag någonsin har gjort. Tror att det blev så jobbigt eftersom jag kände att det var så nära där runt klockan 20 och att det sedan dröjde ytterligare 4,5 timmes sjukt överjävligt TUFFT arbete innan det var över. Alltså den smärtan finns det inte ord för och den mattheten i kroppen när allt var över. Pust.

 

Mattias var världens bästa pepp och stöd genom hela förlossningen, utan honom hade det inte gått, då hade jag nog hoppat av långt innan det blev sådär sjukt jobbigt. Barnmorskan ville till och med anställa honom som doula!

 

Det fina med hela berättelsen är ju att jag skulle göra om det imorgon om jag behövde. Det är det som är så fantastiskt. Världens smärta, så brännande, hemsk och rent åt helvete ont, men värt varenda värk när man har det lilla fantastiska livet hos sig och när man efter ett par veckor fått återhämta sig. Det bästa vi gjort!