Ja, vad ska man med solsken och lite ljus till?
Urk. Finns inte ord för det här tråkiga vädret. Inte för hur dåligt jag mår heller men jag trotsar det idag, för det är ju faktiskt dinnertime med mina favoritisar. Snart börjar jag dessutom få lite bråttom.

Maria, jag och Sanna på La Havana/Mallorca när Sanna fyllde år

Håll med om att det är otroligt oinspirerande att gå upp när det är helt kolsvart ute. Det är ju ungefär som att gå upp mitt i natten. Att sen ta ett fullproppat (natt)tåg med sjuka och halvsjuka människor gör en inte piggare och absolut inte friskare. När det är dags för solen att ta sig upp några timmar senare, är det så tjockt med moln på himlen så det enda som säger mig att det är dag och inte natt är klockan. Halvt deppad, I know.

Praktik, dag nummer två av fem, står på schemat. Och en kastrull med två kokande ägg står på spisen.
Det här blir en bra tisdag, för ikväll ska jag äta middag tillsammans med Sanna och Maria. Det blir bästa thaimaten på Söder.

Auf Wiedersehen

Idag har jag alltså varit på hockey och det tog hela dagen. Anledningen var att hockeyn var i Södertälje och det tar ju sin lilla tid att ta sig dit. När själva hockeyspelaren dessutom måste vara där två timmar innan match så tar det ännu lite längre tid. Ni förstår dealen. Men det blev en trevlig fika på Kringlan med Mamma och CA under tiden vi inväntade på matchstart.

Arlanda lyckades vinna matchen med 3-1 efter en lite halvdramatisk avslutning där Södertälje tog ut målvakten vid ställningen 2-1. Ja, annars innehöll väl matchen allt som en hockeymatch (tyvärr) brukar innehålla; lite dumma knuffar och fula tacklingar, lite onödiga inbromsningar mot målvakterna, lite fighter efter avblåsninger samt några matchstraffar. Nej, jag är inget fan av ishockey, men det är alltid kul att kolla på lillebrorsan.

Just nu inväntar jag Playa del sol som börjar om 10 och även min pluggande sjukgymnaststudent till karl. Honom har man inte sett mycket denna helgen, men det har sin naturliga förklaring i en fysiologitenta nästa vecka. Själv har jag praktik hela veckan som kommer. Det är najs. Inget tentaplugg för mig inte.

Hockey i Axa Sportcenter nu.

alla barnen går på fest utom hilda för hon var inte den vilda
made by Åsa


alla barnen går på fest förutom Åsa, hon har problem med sin blåsa
made by Hilda


Nej nej nej nej. Inga festligheter med mina Mallorcavänner Sanna och Maria. Bara vara hemma och inneha vågrätt läge i soffan (och inte som Hilda som provar på att ha lodrätt läge). Hilda jobbar och jag knaprar penicillin. Nej, men vi är inte bittra. Hellre äter jag medicin i tid och blir frisk än att det blir som senast.

Ända sedan jag skadade mig för snart ett år sedan, har min målsättning varit glasklar. Jag ska tillbaka till handbollen. No matter what. Det spelar ingen roll hur många timmar med rehabträning det skall ta, jag ska tillbaka på plan. Jag vill inte att en skada ska få bestämma att jag inte kan spela handboll mer. Att sluta med något som man byggt upp hela sitt liv kring är ett beslut jag vill kunna ta själv. Det ska inte en jävla skada på ett dumt knä få bestämma. Min målsättning vid skadan var att komma tillbaka.


---


Min läkare sa redan vid första återbesöket (två veckor efter operation) att han trodde att det kunde bli svårt för mig att komma tillbaka till samma nivå. Skadorna på mitt knä var mycket allvarliga, inte som en vanlig korsbandsoperation. Det är svårt att tänka sig nåt annat än att komma tillbaka när man sitter där med feta sår på knät och ett robotben. Tanken då var att ha som målsättning att komma tillbaka till handbollen för att kunna motivera mig själv till den oändligt långa rehabperioden.


---


Ett tag såg det faktiskt ljust ut. Rehaben gick framåt för varje vecka som gick och bakslagen lös med sin frånvaro (vilket de fortfarande gör) (peppar peppar). På ett återbesök kortade min läkare ner rehabtiden till åtta månader till skillnad från de 12-18 månader som var sagda från början. Ja, det sprudlade av hopp.


---


Men. Ju fler månader som gick så blev jag mer och mer rörlig. Jag gick från att vara ett kolli som blev omhändertagen av mamma och att få hoppa omkring på kryckor till att  sakta men säkert kunna gå, motionscykla och promenera vilket till slut blev små joggingturer. Nu kan jag jogga, men har fortfarande problem med att sträcka ut benet, vilket är en följd av den 3 månader långa robotbenperioden efter operationen. Hursomhelst, ju längre efter operationen det gick så kunde jag känna av knät mer och mer. Känslan var hela tiden att "något hänger löst". Till exempel när jag sitter och "stresskakar" på fötterna upp och ner, då känns det som att underbenet liksom faller ner varje gång jag sätter ner foten.


---


För några veckor sedan pratade jag med min sjukgymnast om denna känsla. Hon gjorde draglåda på båda benen för att se hur tydliga stopp det var på korsbanden och det är så stor skillnad på mitt friska knä och på mitt opererade knä. Det är ett glapp i det nya bakre korsbandet vilket gör att jag kan uppleva viss instabilitet. Detta är inget ovanligt tydligen. Vi hade ett samtal om min målsättning och jag sa som jag sagt hela tiden; Att jag vill tillbaka till handbollen. Min sjukgymnast sa då att jag nog bör ändra min målsättning, för annars lär jag nog bli besviken. Jag vet att jag har tänkt tanken själv, att det kommer vara svårt att ta sig tillbaka tll handbollen. Dels att ta sig igenom all rehab som krävs, men också att komma tillbaka handbollsmässigt och även att kunna lita på knät i de "kritiska situationer" som uppstår under ett handbollspass. Vi pratade en stund och till slut kom vi fram till att det viktigaste för mig är att kunna komma tillbaka till ett liv där jag kan leva som en normal människa, en som ska arbeta som lärare i idrott och hälsa, en som någon gång i framtiden ska kunna leka med sina barn, en som motionsidrottar, en som inte spelar handboll på elitnivå. Det här samtalet hamnar nog på topp tio av de jobbigaste samtalen i mitt liv. Jag var tvungen att lägga om min målsättning.


---

Att lägga om min målsättning, nej rättelse. Att sänka min målsättning känns på sätt och vis som en förlust. Jag har förlorat mot mig själv. Mot min kropp. Mot mitt knä. Det blev mitt knä som fick bestämma om jag skulle kunna spela handboll igen eller inte. Det blir inte jag som får bestämma att nej, nu är det nog med klistriga fingrar och svettiga omklädningsrum. Det blir knät som får bestämma att det inte kommer bli några fler mål där jag vräker mig in på utsida två eller en taggad uppvärmning följt av ett underbart inspring inför publiken i Borgen. Inget mer sånt. Inget mer för mig. Dumma dumma knä. Jag trodde att om jag bara var envis nog, fokuserade tillräckligt och körde rehaben noggrant och ordentligt så skulle jag stå där på plan en vacker dag och passa bollen när domaren blåser igång en match. Nu känner jag mig bara dum. Jag har förlorat matchen i matchen. Matchen mellan mig och min knäskada.

---

Det är oerhört tungt att vara i hallen. Jag behöver stålsätta mig mentalt för att kliva in i Våran Borg. Den hallen som har varit mitt andra hem i flera års tid. Periodvis har jag spenderat mer vaken tid där än hemma. Att ändra min målsättning är ju att ändra hela mitt liv. Jag vet inte om jag har förstått det här själv än. Men jag bearbetar det successivt. Jag har fortfarande svårt att prata om det med folk som frågar, det liksom hugger i mig när jag pratar om det. Its just over. Handbollen ligger bakom mig. Men för att runda av det på ett någorlunda optimistiskt sätt, så samtidigt som ett kapitel som avslutas, påbörjas ett nytt. Ett nytt kapitel med en massa tid att fylla ut med spännande saker.


---

Som ni förstår blev det en sväng ner till Corner igår för att skvallra järnet med underbara Tessan. Det var såå länge sen vi sågs! Känns som vi har gått om varandra senaste åren, när hon har varit hemma har jag varit borta och vice versa. Men nu verkar det i alla fall som att vi ska vara i samma land ett tag, även om hon bor i Pennybridge.

Blev en trevlig kväll hursomhelst. Avrundade hyffsat i tid för att känns mig pigg och glad idag. Har avverkat sju avsnitt SATC på förmiddagen, nu är grötfrukosten serverad och snart är det dags för mig att börja pricka av dagens to-do-list. Vädret gör ju att man blir så inspirerad att kliva upp ur sängen. Eller?

Och förresten. Min syn är perfekt. Hur nu det kan komma sig.

stabilt läge på Corner...

Idag är dagen då jag tar tag i saker. Jag har städat, plockat, sorterat och rensat bort en massa skit som jag alltid lyckas samla på mig. Nu ska jag bege mig ut i samhället och utföra några ytterst viktiga ärenden. Ett besök hos Sigtunahem och ett besök hos optikern står på planeringen. Om jag kommer hem med eller utan glasögon återstår att se, men någon drastisk åtgärd måste vidtas till min (vad jag upplever) extremt dåliga syn.

Jag hittade en mapp på skrivbordet som jag helt och hållet glömt bort att jag fått. En mapp full med bilder från Mallorca tagna av allas vår ljud&ljus-tekniker Sara. Det finns en hel del material som framkallar ryck och drag i mungiporna.

Här är några bilder från en av alla underbara lediga dagar på Mallorca. Vi hade inte solat på evigheter (kändes det som), jag fick min älskade veggoburgare från Smithys till lunch och Sanna, Sara & jag cyklade till en strand som var fantastisk. En grym dag helt enkelt.

Rehabar för fullt

Mr M kom hem med en Lussebulle till mig. Det gillar vi!

Än så länge är detta en mycket mycket segstartad måndag. Inga direkta planer innebär inget vettigt gjort. Eller ja. Jag har ju faktiskt läst 2 av 8 kapitel i en utav kursböckerna och rensat/städat lite i garderoben. En garderob som för övrigt svämmar över av kläder och knappt går att stänga. Klagar vi? Nej absolut inte. Gilla läget eller hitta ett nytt läge. Mest inne just nu; hitta ett nytt läge.