Fredag.
Inskolningen är avklarad. Riktigt ångestframkallande. Skrev ju att det gått bra de första dagarna.. Well, sen kom han på att jag ju faktiskt inte skulle vara med om dagarna och då var det inte en dans på rosor längre. Efter en gråtande lämning ringde dom från föris och jag fick komma och sällskapa dagen ut. Sedan dess har det varit gråt vid varje lämning {så galet jobbigt}. Gråten gör över snabbt, men det gör ont i själen att lämna bort sitt gråtande barn. "Det går över". "Det är så för de allra flesta". Osv. Osv. Spelar ingen roll, sjukt jobbigt att behöva tänka att man ska vänja sig vid det.
Väl på plats får jag i alla fall uppdateringar om hur mysigt dom har det, målar, pysslar och i veckan bakades det tom scones. Då trivs han som fisken i vattnet - och det lugnar mig lite grann.
Det är bättre nu när jag kommit igång och jobba igen också. Så att jag slipper traska runt hemma med mobilen i högsta hugg in case of nödsamtal från föris. Då får jag liksom lite annat att tänka på. Oh well. Mitt barn är inte den första att skolas in och jag antar att jag inte är inte den första superüberlöjligaste mamman. Jag vänjer mig väl vid detta också även om jag är traumatiserad för evigt.