Lov och förskola
Att skriva ett inlägg så här sent innebär en viss risk för allmänt svammel. Var på vakt...
Idag var första dagen på höstlovet, i år är vi lediga hela veckan. Måndag-onsdag är i normala fall arbetsdagar för oss, men i år var det inga kommungemensamma studiedagar inplanerade så vi har jobbat in dessa timmar på kvällsmöten under terminen.
Vi startade lovet med en mysig morgon i soffan och frukost i vardagsrummet.
"Mysig morgon" som egenlitgen var lika med ägg på mattan, paprika på tre av kuddarna och smulor lite överallt. Magsårsmorgon kanske är ett bättre namn på det hela :)
Riktigt härligt med en veckas ledigt mitt i terminen! Räknade att jag sedan har 26 dagar kvar att arbeta innan det är dags att gå på föräldraledighet numero dos.
Appropå att vara ledig så har jag fått flera frågor om hur/när Filip ska vara hemma i veckan. Jag kan tycka att det är en lite konstig fråga att få, även om jag tyvärr förstår att svaret är långt i från självklart för många.
Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med världens bästa lilla person, kanske särskilt nu, sista tiden när jag oavbrutet kan lägga all min fokus på enbart honom.
Även han kan behöva pusta ut från sin föris-vardag och bara slappa en vecka. Jag ser ingen som helst risk i att han skulle bli understimulerad av att vara hemma och carpa lite dagar tillsammans med mig.
Vilket leder oss in på nästa ämne: att ha syskonet på förskola när man är föräldraledig. Här hemma har vi börjat prata lite smått om hur vi ska lägga upp våren, med våra (Mattias) arbetstider och Filips dagar på förskolan.
En del saker här i världen får man bara acceptera, utan att kunna förstå. Jag kommer till exempel inte kunna förstå (lätt att säga när man bara har ett barn?) föräldrar som har sina barn på förskolan långa dagar när man är hemma med syskon. Jag vet exempel på barn där bebisen föds under helgen och på måndagen är syskonet på förskolan. Det är väldigt långt från min syn på familj och syskon osv - men alla är givetvis olika.
Att man är rädd för att barnet inte ska bli tillräckligt stimulerad hemma - jag köper inte det för det är inte särskilt svårt att umgås med en 2-3-åring. Tror man då att det är mer stimulerande att vara i en barngrupp med 12 andra barn som pockar på pedagogernas uppmärksamhet än att få dela förälderns uppmärksamhet med ett syskon?
Jag säger inte att man behöver rycka upp hela vardagen och alla rutiner, sluta helt och hållet på förskolan bara för att ett syskon kommer till världen. Jag tror att förskolan är nyttig, barnet har sina kompisar där, man hittar på en massa bus, lek och pedagogiska verksamheter som är utvecklande. Däremot behöver man inte maxa de 30 timmar som ett syskon har rätt till. Vi använder oss inte av 30 timmar i dagsläget och jag tycker nog att den tiden vi använder oss av är för mycket för en 1-2-åring.
Jag vet inte riktigt var det här svamlet ska landa, men på något sätt får jag ändå acceptera hur andra föräldrar väljer att göra med sina barn och utgå från att alla gör det som dom tror är bäst för sina egna barn.
Men låt mig få återkomma på den här punkten i vår igen! Det kanske är kaos här hemma då, med cirka sjutusen minustimmar på sömnkontot och ett syskon som klättrar på väggarna av tristess och bara längtar febrilt till föris. Då får jag väl äta upp dessa rader.
Och hur har ni gjort med syskon på föris?