Fick min invalidobedömning i veckan. Känner mig inte helt nöjd med den, med tanke på att det ska gälla som en ersättning för att jag ska leva med skadan resten av livet.

Ni knäskadade som läser eller ni som känner någon knäskadad:
- vad har ni fått för bedömning och hur är funktionen/men/värk mm i era knän?
- hur gick bedömningen till?

Är lite tveksam till min, gjorde ingen läkarkonsultation utan allt jag behövde göra var att fylla i ett tiotal frågor på ett papper och skicka in tillsammans med mina journaler. Dom vet säkert vad dom gör, men det känns ändå ganska underligt att enbart utgå från papprena.

Hej knä-guden. Jag önskar att mina framtida barn föds med korsband gjorda av stål. Dessutom vet jag inte någon som jag önskar en knäskada. Du förstår, i januari har det gått tre år sedan operation. Rehabtiden var 12-24 månder. Hej hopp, det har snart gått 36 månader. Vad gör jag då? Går och hoppas på bättre tider, hoppas kan man alltid göra, eller? Hatar att få frågan hur det är med knäet. Känner mig sjukt misslyckad när jag behöver svara att det liksom aldrig kommer bli bra. Misslyckad. Finns det något värre? Ja, kanske misslyckad och knäskadad då. Har fått mer ont senaste veckorna. Det onda i samband med träning har jag vant mig med. Bara att gilla läget, det ska ju tydligen bli bättre av träning. Problemet är att jag har fått mer och mer ont i viloläge. Sitter jag stilla för länge och ska börja röra på knäleden, dör jag nästan av smärtan. Okej, kanske inte dör, men det gör sjukt ont. Kan inte aktivera musklerna i benet utan får liksom knuffa fram högerbenet med hjälp av det vänstra. Hej, invalidovarning och som sagt; död åt knäskador.

Några avskräckningsbilder.

Dessa ständigt återkommande försäkringssamtal som måste ringas. Passar bra att ta det på lediga dagar.

Då har man nämligen tid att sitta i telefonköer, trycka två för olycksfall eller ett för sjukdom, prata med omöjliga handläggare som vill kalla ens hudsjukdom för en "kosmetisk defekt", bli vidarekopplad, vänta lite till, tjata till sig villkoren för försäkringen, ringa ett nytt samtal, återigen bli vidarekopplad, få höra att handläggningstiden på olycksfallsskador är väääldigt lång just nu, men att de gör vad de kan för att prioritera mitt fall.

Andas och räkna till tio...
Nej, jag är inte bitter över att jag slösar min lediga dag på detta tjaffs.

I hopp om ett någorlunda friskt knä provar vi nu några nya tape-varianter för att minska smärtan..

Att vara korsbandsskadad. Det handlar inte enbart om att skada sig, operera sig och rehaba, för att sedan återgå till vardagen. Livet som korsbandsskadad är så mycket mer.

Du ska ha kontakt med försäkringsbolag, göra styrkemätningar, invaliditetsbedömningar, sitta i telefonköer, fota ärr, åka hit & dit för att träffa läkare & sjukgymnaster, sitta i lite fler telefonköer, testa draglådor, fylla i formulär om livskvalitet och så vidare.

Det är en långvarig process och idag har jag varit duktig och kopierat alla mina kvitton för utlägg som ska skickas till försäkringsbolaget, fotat ärren som ska ersättas och samlat ihop mina journalanteckningar (en mindre kapitelbok på typ 30 sidor, hehe).

Haha. Nej ingen dagens outfit, sådant tålamod och engagemang för mode har jag inte. Däremot ger jag er dagens ortos :-) Eller, snarare en liten modevisning av mina senaste ortoser. Har en riktigt stabil samling om tre stycken nu. BP känner ni ju sen tidigare, frågan är vad vi ska döpa de nya ortoserna till.

---

Först ut idag är en mjuk ortos i en härlig beige nyans. Ortosen är stickad i ett flexibelt material för bästa komfort och kring knäskålen vilar en gelékudde för optimalt stöd vilket gör att du med knäproblem helt plötsligt kan stå på knä. Helt fantastiskt. Denna diskreta ortos passar utmärkt under tighta löparbyxor. Obs! Handtvätt.

Här nedan har vi ortosen Fusion. Av namnet att döma låter det som en snabb och smidig ortos, men missta er inte. För att få med den hem behöver du klara av ett test hos ortopeden samt ha en instruktionsbok. Väl hemma kan ni njuta av dess utformning och fina linjer, likt BP är det ett gångjärn vid knäleden och en hel drös med kardeborreband som skall spännas. Obs! Även här är det handtvätt som gäller, kuddarna på insidan är avtagbara.

Jadi jadi, nu är jag färdig med halvironiska utläggningar om ortoserna. Så där ser de ut i alla fall. Dessa ska jag då ha när jag tränar järnet på Sats. Tycker att Fusion påminner lite om BP, som en liten lillasyster ungefär.

Nog för att man kan läsa om vårdköer, felbehandlingar osv. om vår svenska sjukvård, men en sak måste jag faktiskt säga är kanon. Alla dessa ortoser ingår i min sjukvård. Ta BP som ett exempel, den ortosen kostade 15 000kr. Vem har råd att köpa en sådan till sin knäskada? Och jag får byta ut dem allt eftersom de blir utslitna för jag har en remiss på det, som gäller i 5 år. Tack svensk sjukvård.

Idag var det dags för ett återbesök & styrkemätning på Artro. Vill ni veta hur det gick sist jag gjorde styrkemätning kan ni läsa här.

Motionscykel cirkus en kvart och sedan blev jag fastspänd i "katapultstolen". Väl fastspänd var det bara att köra. Tre tester skulle avverkas i stolen; maxstyrka, snabbhet och excentrisk styrka (hålla emot).

Nu lämnade jag in mina papper & resultat hos min sjukgymnast så jag minns inte vad jag hade på alla tester, ska se om jag kan få tag i dem igen.

Hursomhelst, på det första maxstyrketestet, så hade jag 83% på framsida lår på det opererade benet. Stor skillnad mot senast då jag hade 70%. Det blev jag riktigt nöjd med!

Dock hade jag försämrat mig något på baksida lår (på alla tre test), men det var bara med någon procent så det var inget att oroa sig för eftersom de värdena var bra vid den tidigare mätningen.

Hopptesterna kunde jag hoppa idag (hehe) eftersom de var så bra förra gången. Alltihopa avslutades med dessa sorgliga enkäter som ska fyllas i. Det gör mig halvt deprimerad (dock inte lika mycket som förut, tack & lov) när det blir svart på vitt vilka besvär jag har, funktionsnedsättning, förändring av livssituation och knärelaterad livskvalitet och så vidare.

Det som bekymrar mig är att sjukgymnasten sa senast att smärtan försvinner vid 80-85%, och där är jag nu, men smärtan är kvar.


Summan av kardemumman. Vi är påväg åt rätt håll. Livet går vidare. Knäet är starkare än på 2 år.

Jag har suttit med en tekopp och letat i papper & kvitton, noterat och antecknat i dokument. Skrivit, fixat och organiserat för att ha koll på datum, utgifter och annat som har med knäskadan att göra. Sedan var det dags att ringa försäkringsbolaget med andra ord. Mitt i alltihop kommer katten och lägger sig tillrätta på bordet, på papprena, på datorn. Ja... Tala om att ta sig friheter.

Försäkringsbolaget är iaf uppringt. Hade förväntat mig en timmes kö för att sedan kopplas vidare, kopplas tillbaka, kopplas runt, kopplas upp & ner osv. Den vanliga visan. Men inte idag. De tog telefonnumret och ska ringa upp vid tillfälle. Vi får hoppas att tillfället är idag, eller iaf inom närmsta framtiden.

Precis i vanlig ordning på måndagar så kliver jag upp ur sängen strax efter 6. Men denna måndag är inte riktigt som alla andra måndagar. Det är så att jag inte ska iväg direkt till jobbet, utan jag ska till ett företag som heter Ortopedteknik AB för en utprovning av knäortos.

Detta på grund utav min lilla onda cirkel som aldrig verkar få ett slut; där det gör för ont att träna upp musklerna men det sägs att smärtan kommer avta när jag blir starkare i musklerna, så ska vi nu prova om det fungerar med en knäortos.

Jag hade dock förväntat mig en lite smidig sak att spänna runt knäet, men icke. Såg ett exempel av denna ortos på en handbollsspelare för några veckor sedan och den är nästan i stil med ortosen jag levde med i 3 månader efter operationen... (Okej, inte riktigt, nu när jag ser bilden). Positivt är väl att om denna handbollsspelare kunde spela handboll med den, så ska väl jag kunna träna på SATS med den.

Denna måndag är f.ö. den sista arbetsmåndagen detta år.

Vet ni vad det är för dag idag? Onsdagen den tredje november, ingen speciell dag, tänker ni.

Men för mig är det ingen bra dag. För exakt två år sedan gick mitt bakre korsband av. Det var början på min knähistoria som fortfarande inte tagit slut. Om drygt en månad kommer en annan sorglig dag, nämligen dagen då jag hade av det främre. Och knappt en månad efter det så hamnar vi på operationsdagen.  

Kan inte förstå att det har gått två år.

Snart är det dags att åka upp till hallen. Damerna spelar match ikväll och jag har lovat Jennie att heja! Damlagets spelare har i princip bytts ut sen jag spelade (vilket bara var 2 säsonger sedan), därför svider det inte lika mycket att kolla på deras matcher. Däremot hatar jag alla frågor jag alltid behöver svara på från folk på läktaren.

"När är du spelklar igen?"
"Inte dags att spela?"
"Är du inte lite sugen på handboll?"

Ja, vad ska man säga. Jag vet att ni menar väl, men orka svara på alla dessa frågor om och om igen. Jag har inte ens varit i närheten av att träna i hallen på snart 2 år. En stor skylt kanske är lösningen på problemen? Korsbanden pallar inte trycket, knäet viker sig och jag kommer antagligen ha problem med knäet resten av livet. No more handboll alltså.