Han sover bra.
Frallan sover hela nätterna sen i somras. 12-timmarspass. Förutom någon enstaka natt här och där då vi blir påminda om hur bra vi har det och i vårt stilla sinne funderar över hur föräldrar till icke-sovande barn klarar sig.
Han har ett eget rum. Vi har arkiverat spjälsängen ute i förrådet och fixat en större säng som han somnar gott i. Han somnade aldrig själv i spjälsängen, utan vill helst alltid ligga nära och gosa och sen fick vi bära över honom. Men nu kan vi ligga bredvid innan det är sömndags. Så, allt gott kan man ju tänka sig...
Förutom att jag sover apdåligt när han sover i eget rum?! Eeeh japp. Ligger som på nålar och vaknar av att han vänder sig från ena sidan till andra (borta i sitt rum!). Det känns inte som jag kommer ner i djupsömn överhuvudtaget. Säkert en vanesak, men det känns ju enklare (och mysigare) att låta honom sova mellan oss, så alla får sova ordentligt. Hehe. Borde inte känna nån stress över det. Allt har väl sin tid, lika bra att njuta av varje gosig sekund, för en tjurig trött tonåring lär ju få sova i sitt eget rum!
Haha en är nog en vanesak:)