Åsa Linnea

Nu känns det som att magen växer för varje gång man tittar på den. Den tiden som är kvar {16 veckor} så ska spiken växa 5 gånger sin nuvarande storlek, så det lär ju hända en hel del med magen.

 

Om jag i vanliga fall har ett humör värre än en bergochdalbana kan ni kanske gissa hur det är nu med tusen hormoner som florerar i kroppen. Oftast som alltid går det bra, men dippar kommer och det kan vara djupa dippar. Som att gråta för att jag fått vara hemma alldeles själv en hel kväll för att Mattias var tvungen att jobba... Oftast så går det över med några strykningar på ryggen och pussar i pannan, är ganska lättmutlig i dom lägena. 

 

Känner tydligt nu hur mina magmuskler har delat på sig, vilket är helt naturligt, hur ska det annars få plats en liten spik bakom ett {ehum} sexpack, haha. Det är häftigt hur kroppen kan anpassa och förändra sig, men samtidigt lite läskigt. Det är ju min kropp som förändras, och inte på mina villkor denna gång. 

 

Om jämförelser. Kanske det dummaste man kan göra, eller? Typ att googla mage vecka 23 och sen undra varför min mage är så liten jämfört med andras, som i vissa fall ser gigantiska ut? Växer inte spiken som den ska eller äter jag för dåligt? Att känna att 'alla' andra som ska ha sin första bebis är så himla insatta, förberedda och kunniga ger en självkänsla lika med nollkommanoll. Google är bra till mycket, men jag får sluta upp med jämförandet, omedelbums.

 

I veckan har jag känt massor av rörelse i magen. Nu vet jag det definitivt. Helt underbart! Det bästa var i fredagskväll, då fick även Mattias känna spikens kick ass party! Inget fredagsmys där inte :)