Åsa Linnea

Idag tittade jag på Lugi-Sävehof. Vilken pulshöjande match! Så bra. Och Carro! Hon var grym idag, som alltid.



Men inget gott som inte har något ont med sig. (Eller egentligen tvärt om, men inte idag). Att se den där känslan som Lugi fick när de vunnit. Det går liksom inte att beskriva. Att sträcka nävarna i luften efter varje liten vunnen kamp, att göra ett avgörande mål, hoppa i segerringen, skrika halsen hes av glädje, sjunga glasspinneman och krama om alla goa lagkamrater. Det finns ju få saker som slår det. Och det finns få saker som kan göra en mer deprimerad också. Åååh. Hur kunde jag hamna här med ett handikappat knä som aldrig kommer läka igen?! Vad är meningen med att jag aldrig mer ska kunna spela handboll. Kass är det i alla fall.