Att lägga om sin målsättning

Ända sedan jag skadade mig för snart ett år sedan, har min målsättning varit glasklar. Jag ska tillbaka till handbollen. No matter what. Det spelar ingen roll hur många timmar med rehabträning det skall ta, jag ska tillbaka på plan. Jag vill inte att en skada ska få bestämma att jag inte kan spela handboll mer. Att sluta med något som man byggt upp hela sitt liv kring är ett beslut jag vill kunna ta själv. Det ska inte en jävla skada på ett dumt knä få bestämma. Min målsättning vid skadan var att komma tillbaka.


---


Min läkare sa redan vid första återbesöket (två veckor efter operation) att han trodde att det kunde bli svårt för mig att komma tillbaka till samma nivå. Skadorna på mitt knä var mycket allvarliga, inte som en vanlig korsbandsoperation. Det är svårt att tänka sig nåt annat än att komma tillbaka när man sitter där med feta sår på knät och ett robotben. Tanken då var att ha som målsättning att komma tillbaka till handbollen för att kunna motivera mig själv till den oändligt långa rehabperioden.


---


Ett tag såg det faktiskt ljust ut. Rehaben gick framåt för varje vecka som gick och bakslagen lös med sin frånvaro (vilket de fortfarande gör) (peppar peppar). På ett återbesök kortade min läkare ner rehabtiden till åtta månader till skillnad från de 12-18 månader som var sagda från början. Ja, det sprudlade av hopp.


---


Men. Ju fler månader som gick så blev jag mer och mer rörlig. Jag gick från att vara ett kolli som blev omhändertagen av mamma och att få hoppa omkring på kryckor till att  sakta men säkert kunna gå, motionscykla och promenera vilket till slut blev små joggingturer. Nu kan jag jogga, men har fortfarande problem med att sträcka ut benet, vilket är en följd av den 3 månader långa robotbenperioden efter operationen. Hursomhelst, ju längre efter operationen det gick så kunde jag känna av knät mer och mer. Känslan var hela tiden att "något hänger löst". Till exempel när jag sitter och "stresskakar" på fötterna upp och ner, då känns det som att underbenet liksom faller ner varje gång jag sätter ner foten.


---


För några veckor sedan pratade jag med min sjukgymnast om denna känsla. Hon gjorde draglåda på båda benen för att se hur tydliga stopp det var på korsbanden och det är så stor skillnad på mitt friska knä och på mitt opererade knä. Det är ett glapp i det nya bakre korsbandet vilket gör att jag kan uppleva viss instabilitet. Detta är inget ovanligt tydligen. Vi hade ett samtal om min målsättning och jag sa som jag sagt hela tiden; Att jag vill tillbaka till handbollen. Min sjukgymnast sa då att jag nog bör ändra min målsättning, för annars lär jag nog bli besviken. Jag vet att jag har tänkt tanken själv, att det kommer vara svårt att ta sig tillbaka tll handbollen. Dels att ta sig igenom all rehab som krävs, men också att komma tillbaka handbollsmässigt och även att kunna lita på knät i de "kritiska situationer" som uppstår under ett handbollspass. Vi pratade en stund och till slut kom vi fram till att det viktigaste för mig är att kunna komma tillbaka till ett liv där jag kan leva som en normal människa, en som ska arbeta som lärare i idrott och hälsa, en som någon gång i framtiden ska kunna leka med sina barn, en som motionsidrottar, en som inte spelar handboll på elitnivå. Det här samtalet hamnar nog på topp tio av de jobbigaste samtalen i mitt liv. Jag var tvungen att lägga om min målsättning.


---

Att lägga om min målsättning, nej rättelse. Att sänka min målsättning känns på sätt och vis som en förlust. Jag har förlorat mot mig själv. Mot min kropp. Mot mitt knä. Det blev mitt knä som fick bestämma om jag skulle kunna spela handboll igen eller inte. Det blir inte jag som får bestämma att nej, nu är det nog med klistriga fingrar och svettiga omklädningsrum. Det blir knät som får bestämma att det inte kommer bli några fler mål där jag vräker mig in på utsida två eller en taggad uppvärmning följt av ett underbart inspring inför publiken i Borgen. Inget mer sånt. Inget mer för mig. Dumma dumma knä. Jag trodde att om jag bara var envis nog, fokuserade tillräckligt och körde rehaben noggrant och ordentligt så skulle jag stå där på plan en vacker dag och passa bollen när domaren blåser igång en match. Nu känner jag mig bara dum. Jag har förlorat matchen i matchen. Matchen mellan mig och min knäskada.

---

Det är oerhört tungt att vara i hallen. Jag behöver stålsätta mig mentalt för att kliva in i Våran Borg. Den hallen som har varit mitt andra hem i flera års tid. Periodvis har jag spenderat mer vaken tid där än hemma. Att ändra min målsättning är ju att ändra hela mitt liv. Jag vet inte om jag har förstått det här själv än. Men jag bearbetar det successivt. Jag har fortfarande svårt att prata om det med folk som frågar, det liksom hugger i mig när jag pratar om det. Its just over. Handbollen ligger bakom mig. Men för att runda av det på ett någorlunda optimistiskt sätt, så samtidigt som ett kapitel som avslutas, påbörjas ett nytt. Ett nytt kapitel med en massa tid att fylla ut med spännande saker.


---
6 kommentarer
emelie

usch, det här var jobbigt att läsa! knäskador är fruktansvärt! jag drog själv främre korsbandet i september och väntar på operationstid nu... precis som du så vill jag tillbaka (fotboll) no matter what! verkligen. jag kan inte tänka mig något annat. det finns inte något annat i mitt huvud och jag hoppas hoppas hoppas verkligen inte att jag kommer behöva ta något sånt samtal med min sjukgymnast som du har fått göra (jag får vara glad över att det "bara" är främre korsbandet på mig med väldigt goda framtidsutsikter). jag förstår verkligen att det måste ha varit ett av de jobbigaste samtalen i ditt liv... usch.



jag är inte helt med på vilken typ av skada du har... bakre korsband?

lycka till med all rehab!jag hoppas ditt knä blir så bra som möjligt!

frasse

usch jag tyckte det var jobbigt att läsa ditt inlägg, förstår verkligen att det är tungt att snacka om det!! Kör på Åsa!!!

Sofia

Men lilla gumman da... D där va jobbigt att läsa.. Blir ju nästan lite ledsen i ögat! Men kämpa på bara så ska du se att allt löser sig i sin egen takt...

tessan

ååååh men åsa!!jag fick rysningar när jag läste det här..men gud jag vet inte vad jag ska säga alltså. fy fasen!! men om jag känner dig rätt så överlever du det här med!! puss på dig!!

Emma

Fy stackare, förstår att det var och är tufft för dig :( Kan själv sätta mig in i din situation och förstå hur tufft du har det.



Ja, det var en lite rolig bild :)



kram

Salooo

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3